Kolla in denna novell blogg ha en intressant handling.

Jag gick med långsamma steg mot Rockefeller Center där de ställer upp en ståtlig gigantisk gran varje vinter. 
Jag visste att jag aldrig mer skulle få fira jul med någon mer än mig själv. 
Jag visste att jag inte heller gjort det, och i år var inget undantag. Men ändå sökte jag närhet. Ändå sökte jag tröst. Ändå sökte jag kärlek. Som den idiot jag är...
Med axlarna nere i botten, likt mitt humör, vände jag på klacken och sökte med handen i jackfickan efter pengar. Max två sekunder senare hade jag funnit mitt mål och begav mig mot närmaste café.
Jag kunde åtminstone trösta min annars så eländiga vardag som endast bestod utav att sörja något jag knappt minns, med en rykande kopp varm choklad.

Jag hade ingen mamma, ingen pappa, ingen syster, ingen bror eller annan jag kunde bo hos. Dock hade jag förmodligen nån slags kontakt med någon främling eftersom det varje månad låg 500 $ som jag kunde handla mat - inte för att jag åt så mycket - och betala hyran med. 
Egentligen vet jag att det är farligt eftersom det kan vara någon slags maffia som vill få mig att känna mig trygg ett tag genom att ge mig pengar så jag klarar mig, men sedan slutar och hotar med att jag ska göra något ytterst olagligt för att få dem tillbaka igen.
Med det har funkat i 17 år, så jag förstår inte varför de redan gjort de i så fall.
Fast det är nog bara mina tankar som får mig att tänka så efter allt som hänt...

Allt jag egentligen visste var att jag var ensam. Och skulle vara livet ut.

Eller?

 Jag håller på att skriva kapitel 2. Så håll ut.