Ska verkligen försöka
Länk byte och info om kapitel 2
Jag gick med långsamma steg mot Rockefeller Center där de ställer upp en ståtlig gigantisk gran varje vinter.
Jag visste att jag aldrig mer skulle få fira jul med någon mer än mig själv.
Jag visste att jag inte heller gjort det, och i år var inget undantag. Men ändå sökte jag närhet. Ändå sökte jag tröst. Ändå sökte jag kärlek. Som den idiot jag är...
Med axlarna nere i botten, likt mitt humör, vände jag på klacken och sökte med handen i jackfickan efter pengar. Max två sekunder senare hade jag funnit mitt mål och begav mig mot närmaste café.
Jag kunde åtminstone trösta min annars så eländiga vardag som endast bestod utav att sörja något jag knappt minns, med en rykande kopp varm choklad.
Jag hade ingen mamma, ingen pappa, ingen syster, ingen bror eller annan jag kunde bo hos. Dock hade jag förmodligen nån slags kontakt med någon främling eftersom det varje månad låg 500 $ som jag kunde handla mat - inte för att jag åt så mycket - och betala hyran med.
Egentligen vet jag att det är farligt eftersom det kan vara någon slags maffia som vill få mig att känna mig trygg ett tag genom att ge mig pengar så jag klarar mig, men sedan slutar och hotar med att jag ska göra något ytterst olagligt för att få dem tillbaka igen.
Med det har funkat i 17 år, så jag förstår inte varför de redan gjort de i så fall.
Fast det är nog bara mina tankar som får mig att tänka så efter allt som hänt...
Allt jag egentligen visste var att jag var ensam. Och skulle vara livet ut.
Eller?
Jag håller på att skriva kapitel 2. Så håll ut.
Taggad
Länkbyte
Smärta var något man lärde sig att leva med. Att uthärda. Smärta var något man kom över. Den försvinner med tiden. Men jag var inte säker på om de menade sådan här smärta…
Jag var beredd. Visste att det skulle komma. Jag kände kinden bränna av hans hårda slag. Kände smärtan som spred sig igenom hela kroppen. Pulsen dånade i öronen, snabba och drastiska slag som bara var ett annat bevis på hur rädd jag var för min egen far. Mitt hjärtas snabba rytm ökade när jag hörde hans andetag nära mitt ansikte, vettskrämda hjärtslag som väntade på nästa slag. Nästa slag av smärta som skulle bevisa ännu en gång hur misslyckad jag var. Mina ihopknipna ögon värkte av hur hårt jag knep ihop de, rädd för att låta honom se smärtan i mina ögon. Jag var maktlös i min fars närvaro. Svag. Jag var bara en maktlös människa som var svag och bräcklig och likt den sköraste av alla speglar gick det att bara snudda på mig för att jag skulle gå i tusen bitar. Bitar som var svåra att hitta och limma tillbaka, det skulle alltid vara någon liten glasbit som saknades. En del som förevigt skulle vara borta. Jag var rädd. Rädd för min far. Rädd försmärtan som kom med honom. Smärtan som han orsakade. Smärtan var inget som gick att ignorera. Den skulle alltid vara där. Påminna mig om hur misslyckad jag var. Påminna mig om övertaget min far alltid skulle ha på mig. Övertaget som min far alltid skulle ha på mig…
- Ofelia, när ska du inse att det är lönlöst att ens försöka?
Hans röst lät hög i det annars tysta huset där örfilen just ekat bland väggarna, men han pratade lågt, viskade nästan och hans ord slingrade sig omkring mig, förlamade mig av skräck där jag stod på golvet. Mina hjärtslag ökade drastiskt i takt när golvbrädan knakade till, meddelande att han bara var några ynka decimeterar ifrån mig. Några decimetrar räckte för att nå mig. Rädd stod jag kvar på samma ställe, för rädd för att röra mig, för rädd för att säga något. Faktum var att jag var rädd för att visa tecken på svaghet. Rädd för att visa att han fått som han vill, fått mig att gråta av smärta medan han njöt av att se mig svag. Att gråta gör ingenting bättre, det är bara ett bevis på att du är svag… och tillräckligt svag för att visa att du är just svag- hade min far en gång sagt
- … Förlåt… stammade jag tyst fram.
