Party Like It´s 3012 Tonight- Chapter 2
”Valarie, Det här är Justin. Jag hittade honom i skogen.” Hon kollade strängt på Quill. ”Quill du vet vad jag tycker om det här.” Han skrockade lågt. ”Men han såg ut att vara vilse och frysa. Jag kunde inte bara lämna honom där. Du vet vad jag tycker om det.” Jag gillade denna kille. Hon fnös och gick in i ett annat rum i stugan. Quill ryckte på axlarna och pressade ihop läpparna till ett sträck. ”Ursäkta min syster. Hon kan vara lite dramatisk"
Jag satte mig i bilen och körde hem med Quill och Valarie i tankarna. Hennes vackra ansikte satt fast klistrat på näthinnan. När jag väl anlände på garageuppfarten så suckade jag ha det var en konstigt liten tur. Jag förbered mig för alla frågor jag skulle få och försökte komma på en ursäkt. När jag klev in så hörde mummel inne i köket. Jag tog av mig jackan och ryggsäcken. I köket satt Alfredo,Jaden,mamma,Scooter och Kenny. Jag drog på ett leende. De hade inte hört att någon hade kommit in. ”Varför sitter ni här och deppar.” Alla tittade mot mitt håll,de såg chockat på mig. Mamma sprang fram till mig. Hon kramade mig hårt. Som hon inte hade sett mig på flera veckor. Hon tittade upp oroligt på mig. ”Justin försvinn inte så där igen. Vi har varit oroliga.” Jag log mot mamma. Min kära lilla mamma som är så kärleks full och omtänksam . En liten kropp men ett stort hjärta av guld. Hon tänker på andras välmående för sitt egna. ”Förlåt,det viktiga är att jag är här nu.” Hon log mot mig och tråkade kinden en lite tår som hade vågat sig fram. ”Var har du varit.?” Scooter kollade allvarligt på mig. Jag kände mig obekväm,jag ville inte ljuga. Men de skulle inte tro mig. De skulle tro att jag hade blivit knäpp och ta mig till ett mentalsjukhus. Jag svalde hårt och svarade på frågan.
”Det är inte viktig. Jag är här nu.” Scooter kollade skeptiskt på mig. Han öppnad munnen för att säga något men Alfredo avbröt honom. Räddare i nöden kunde man verkligen säga. Jag hade igen aning vad jag skulle ha hamnat i för knippa om Scooter hade fått prata. Jag kan inte säga sanningen. Jag måste hålla en hemlighet för Quill och Valarie,jag är dem skyldiga det. De hade räddat mig mörka höst natten i skogen. ”Vi borde beställa mat och titta på en film.” Jag nickade gillande. Vi beställde hem Kina mat och slog på Bridesmaids,mammas val. Scooter och Kenny åkte efter halva filmen för de hade något viktig möte. Jaden hade somnat,Fredo satt och skrev med någon tjej. Det var bara jag och mamma som kollade filmen nu. Det var faktiskt riktig mysigt att spendera tid mamma,det blir inte av så ofta. Jag log med huvudet i hennes knä,hon smekte min panna med tummen. Tack vare henne,är det vad jag är i dag. Jag lever min dröm. Jag är evigt tacksam till henne. Jag älskar henne. Efter texterna spelades på skärmen. Mamma reste sig upp och kysste min hjässa."Är du säker att du inte vill sova här?” Hon skakade på huvudet och log moderligt mot mig. ”Justin oroa dig inte jag klara mig.” Jag reste mig upp och följde henne till dörren. "Hejdå mamma. Älskar dig.” Jag omfamnade henne i en kram. Hon lutade huvudet mot min axel. "Hejdå gubben. Älskar dig mer än något annat.” Hon drog ur sig ur omfamningen och gick ut i höst kylan.
Jag drog handen genom håret och suckade och gick in till killarna. Jaden hade vaknat och så riktigt sömnig ut. ”Ska vi hitta på något? Klockan är bara åtta.” Fredo lös upp i ett leende. ”Vi kan dra på en fest i närheten.” Jag nickade. Jaden kunde inte följa med för att han för ung. Jag kunde inte vara så ansvarslös att ta mig en 14-åring på en fest med alkohol. Jaden blev sur för att han var för liten. Jag sprang upp till min garderob och tog på mig en t-shirt med tryck,min jeans väst med nitar på axlarna och ett guldigt armbandsur. Jag tog på mig svarta supras med guldiga nitar. Jag tog lite vaxa och drog handen genom håret och mötte Alfredo och Jaden nere. Jag sa till Jaden att han kunde ringa en kompis att bjuda över. Han log mot mig och lovade att göra det. Jag tog en hoddie på grund av kylan. Vi åkte i tio minuter så var vi fram vid en villa. In huset spelades hög musik berusade ungdomar dansade vilt. Jag steg in i folksamlingen. Jag letade efter något att dricka. Jag hittade en liten bar och tog en öl. Det skulle vara skönt att få slappna av lite. Jag skulle inte dricka okontrollerat. Jag klev ut på dans golvet och släppte lås för en gångs skulle. Men jag stelnade till när jag hörde min egna röst spelas ur högtalarna ”You´re Beatiful,Beautiful, You Should know it.”
Men jag sket i det,jag måste sluta bry mig om sådana små grejer. En blond tjej med en röd thight klänning började dansa med mig. Hon gned sin rumpa mot mig. Hon vände sig om och viskade något ohörbart i mitt öra,men jag rös av hennes andedräkt. Hon tryckte sina läppar mot mina. Jag besvarade kyssen. Tungor blandades in. Jag kände stark smak av alkohol. Jag smakade säkert likadant. Men jag var inte lika berusad. Valarie dök upp i mina tankar helt plötsligt kändes det inte bra längre. Jag putade henne i från mig. ”Jag kan inte göra det här.” Hon tittade med besviken ögon på mig. Jag fick skuldkänslor,måste jag vara så känslig. ”Vill du följa med hem till mig?” Hon nickade och sken upp i ett stort leende. Jag tog med mig Alfredo och tjejen. Alfredo blev sur för att vi gick så tidigt. Klockan var bara trots allt halv tolv. Men han såg genast gladare ut när han såg Summer,som jag hade fått reda på att hon hette. De satte sig där bak tillsammans. För eller senare utspelades heta scener sig där bak. Som att jag inte existerade i samma bil som dem. Men de han inte långt som tur var för vi var framme.
Här har ni kaptiel 2! Hoppas ni gillar det. Kommenter gärna
Länk byte och info om kapitel 2
Jag gick med långsamma steg mot Rockefeller Center där de ställer upp en ståtlig gigantisk gran varje vinter.
Jag visste att jag aldrig mer skulle få fira jul med någon mer än mig själv.
Jag visste att jag inte heller gjort det, och i år var inget undantag. Men ändå sökte jag närhet. Ändå sökte jag tröst. Ändå sökte jag kärlek. Som den idiot jag är...
Med axlarna nere i botten, likt mitt humör, vände jag på klacken och sökte med handen i jackfickan efter pengar. Max två sekunder senare hade jag funnit mitt mål och begav mig mot närmaste café.
Jag kunde åtminstone trösta min annars så eländiga vardag som endast bestod utav att sörja något jag knappt minns, med en rykande kopp varm choklad.
Jag hade ingen mamma, ingen pappa, ingen syster, ingen bror eller annan jag kunde bo hos. Dock hade jag förmodligen nån slags kontakt med någon främling eftersom det varje månad låg 500 $ som jag kunde handla mat - inte för att jag åt så mycket - och betala hyran med.
Egentligen vet jag att det är farligt eftersom det kan vara någon slags maffia som vill få mig att känna mig trygg ett tag genom att ge mig pengar så jag klarar mig, men sedan slutar och hotar med att jag ska göra något ytterst olagligt för att få dem tillbaka igen.
Med det har funkat i 17 år, så jag förstår inte varför de redan gjort de i så fall.
Fast det är nog bara mina tankar som får mig att tänka så efter allt som hänt...
Allt jag egentligen visste var att jag var ensam. Och skulle vara livet ut.
Eller?
Jag håller på att skriva kapitel 2. Så håll ut.
Taggad
Länkbyte
Smärta var något man lärde sig att leva med. Att uthärda. Smärta var något man kom över. Den försvinner med tiden. Men jag var inte säker på om de menade sådan här smärta…
Jag var beredd. Visste att det skulle komma. Jag kände kinden bränna av hans hårda slag. Kände smärtan som spred sig igenom hela kroppen. Pulsen dånade i öronen, snabba och drastiska slag som bara var ett annat bevis på hur rädd jag var för min egen far. Mitt hjärtas snabba rytm ökade när jag hörde hans andetag nära mitt ansikte, vettskrämda hjärtslag som väntade på nästa slag. Nästa slag av smärta som skulle bevisa ännu en gång hur misslyckad jag var. Mina ihopknipna ögon värkte av hur hårt jag knep ihop de, rädd för att låta honom se smärtan i mina ögon. Jag var maktlös i min fars närvaro. Svag. Jag var bara en maktlös människa som var svag och bräcklig och likt den sköraste av alla speglar gick det att bara snudda på mig för att jag skulle gå i tusen bitar. Bitar som var svåra att hitta och limma tillbaka, det skulle alltid vara någon liten glasbit som saknades. En del som förevigt skulle vara borta. Jag var rädd. Rädd för min far. Rädd försmärtan som kom med honom. Smärtan som han orsakade. Smärtan var inget som gick att ignorera. Den skulle alltid vara där. Påminna mig om hur misslyckad jag var. Påminna mig om övertaget min far alltid skulle ha på mig. Övertaget som min far alltid skulle ha på mig…
- Ofelia, när ska du inse att det är lönlöst att ens försöka?
Hans röst lät hög i det annars tysta huset där örfilen just ekat bland väggarna, men han pratade lågt, viskade nästan och hans ord slingrade sig omkring mig, förlamade mig av skräck där jag stod på golvet. Mina hjärtslag ökade drastiskt i takt när golvbrädan knakade till, meddelande att han bara var några ynka decimeterar ifrån mig. Några decimetrar räckte för att nå mig. Rädd stod jag kvar på samma ställe, för rädd för att röra mig, för rädd för att säga något. Faktum var att jag var rädd för att visa tecken på svaghet. Rädd för att visa att han fått som han vill, fått mig att gråta av smärta medan han njöt av att se mig svag. Att gråta gör ingenting bättre, det är bara ett bevis på att du är svag… och tillräckligt svag för att visa att du är just svag- hade min far en gång sagt
- … Förlåt… stammade jag tyst fram.
